Välkommen till Klinisk Patologi och Cytologi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Om verksamheten

Vid Laboratoriet för klinisk patologi och cytologi Sahlgrenska Universitetssjukhus/ Sahlgrenska utförs diagnostik av cell- och vävnadsprover från kliniker och mottagningar representerande såväl bassjukvård som högspecialiserad vård. Avdelningen för patologi och cytologi erbjuder bl a diagnostisk service avseende histopatologiska undersökningar, cytologiska undersökningar inklusive punktioncytologisk provtagning samt obduktioner.
   
Laboratoriet förfogar över ett brett spektrum av analysmetoder. Vid enheten bedrivs även konferensverksamhet samt kliniskt utvecklingsarbete och undervisning i samverkan med Göteborgs Universitet. (FoUU).
   
Laboratoriet kännetecknas av hög kompetens, kvalitet och effektivitet. För att möta avnämarnas specifika krav har vi inom ett flertal medicinska specialområden företrädare med särskild kompetens och erfarenhet. Vi samarbetar även med laboratorier såväl i Sverige som utomlands.
 
Du är alltid välkommen att vända dig till Laboratoriet för klinisk patologi och cytologi.

Vårt uppdrag

Vårt uppdrag är att ansvara för en kombination av sjukdomsdiagnostik, forskning-utveckling och utbildning baserad på en specifik kunskap om sjukdomsprocesser på cellulär och molekylär nivå. Syftet med verksamheten är att bidraga till att den enskilda sjuka människan får en så bra sjukvård som möjligt, nu och i framtiden. Verksamheten har två uppdragsgivare, sjukvården och universitetet.
 
Diagnostiken inom laboratoriet för klinisk patologi och cytologi är medicinska konsultationer vilka har en nyckelroll för utredning och behandling av den enskilda patienten inom såväl öppen som högspecialiserad, sluten vård. Som laboratorium vid ett universitetssjukhus har vi ett ansvar gentemot sjukvården för att modern kunskap och metodologi tillämpas i sjukdomsdiagnostiken. Vi skall även kunna erbjuda forskningsstöd till kliniska projekt rörande främst diagnostik, prognos och behandling vid olika sjukdomstillstånd men också metodologi inom ämnesområdet. Laboratoriet skall också kunna utgöra remissinstans för regionens patologilaboratorier.
 
Inom avdelningen för patologi har vi ett ansvar för forskning och utbildning rörande sjukdomars uppkomst och patogenes. I utbildningsansvaret, som genom ALF-medlen är en gemensam angelägenhet för avdelningen och laboratoriet, ingår traditionell utbildning av läkare, tandläkare och biomedicinska analytiker, forskarutbildning, deltagande i vetenskapliga konferenser liksom även de bedömningar som görs vid ronder eller i det enskilda remiss-svaret. Vi har även ett ansvar för att modern kunskap inom ämnet sprids till olika personalkategorier inom forskning och sjukvård samt till samhället i övrigt.
 
Den bedömning som remiss-svaret utgör baseras i ökande utsträckning på en syntes (synoptisk diagnostik) av fynd från ljusmikroskopisk analys med fynd erhållna med adjuvanta tekniker. Till sjukvården skall därför successivt överföras de nya kunskaper och tekniker som kan appliceras i det kliniskt, diagnostiska arbetet. Kunskapsutvecklingen inom ämnet, dess tillämpning i diagnostiken och spridning av denna kunskap förutsätter den unika kopplingen mellan kunskapsområde, forskning-utveckling och diagnostik
 
I vårt uppdrag ligger att söka upprätthålla en kunskapsnivå som motsvarar forskningsfronten och kraven från den högspecialiserade vården vid universitetssjukhuset. För den patientansvarig läkaren är våra diagnoser av avgörande betydelse vad gäller bedömning av prognos och planering av behandling och kontroller. Vår diagnostik är också ett viktigt verktyg för kvalitetssäkring av vården, för bedömning av andra diagnostiska teknikers sensitivitet och specificitet och för den kliniska forskningen. Likväl måste vi anpassa verksamheten till reduceringar i den statliga tilldelningen av medel till universitetsavdelningen och erbjuda konkurrenskraftiga priser exempelvis gällande primärvårdens material. För att vi på bästa sätt skall kunna motsvara vårt uppdrag måste vi på samtliga plan, personella, ekonomiska och organisatoriska, uppnå starkast möjliga integration mellan undervisning, forskning och diagnostik inom enheten.
 
Kunskapsexpansionen inom medicinen, inte minst den molekylära, kommer i framtiden att ställa ökade krav på alla delar av vår verksamhet. Kunnande och tekniker finns väl etablerat inom verksamhetens forskargrupper. Den utmaning och de ökade möjligheter till mer förfinad diagnostik som detta innebär måste ses i ljuset av bristen på specialister inom den kliniska patologin och utbildningsstrukturen hos den tekniska personalen. En hög beredskap för organisatoriska och metodologiska förändringar, förfinade verktyg och processer för realistisk utvärdering och förstärkta satsningar på forskning-utveckling och utbildning är därför nödvändigt för att vi skall kunna utföra vårt uppdrag även i framtiden.